Den 11 juni i år kom vi så fram till Albiano Magra, den by i Italien varfrån vi påbörjade vandringen för över två år sedan, den 11 mars 2016.
Vi har vandrat från hem och vänner i Italien till hem och vänner i Sverige, tur och retur. I ur och skur, sol och hetta. Över kullar, berg och slätter. Genom skogar och jordbrukslandskap. Vi har gått på alla sorters stigar, grusvägar och asfaltsväg. Vi har gått i snitt 15 km om dagen. Totalt har vi vandrat långt över 500 mil. Men vi räknar inte längre kilometer, inte stegen heller. Distansen vi tillryggalagt är något levande. Vi går istället för att flyga, sa vi som på skämt först. Så kan vi se vad som finns där nere under molnen. Nu säger vi inte längre "Istället för". Olika sätt att färdas på ger olika resor. Det finns tillfällen då man vill och måste röra sig fort. Att vandra mellan Italien och Sverige som vi gjort går inte att jämföra med en flygresa mellan länderna. Det är två skilda saker. Vi har haft turen att tillsammans med åsnorna Toni och AuroraAlba göra den här erfarenheten och vi vill inte sluta vandra.
Det här brevet är till alla er som vi träffat och lärt känna längs vägen och som tagit emot oss i sina trakter och hem i Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien. Innan vi började vår vandring sa vi att det skulle vara som vårt universitet och det har verkligen varit en fantastisk resa där vi lärt oss så mycket och som gett nya insikter och perspektiv. Nu vet vi att en överväldigande majoritet av de människor vi träffat är gästfria och generösa. Vi har lärt oss att fördomar rimmar illa med verkligheten och vi har upptäckt att Toni och AuroraAlba nästan alltid väcker nyfikenhet och de vinner över misstron. Åsnorna har en närmast mystisk inverkan på människor och de är ofelbara " ice breakers". Tack vare dem så har glipor öppnats i vardagens rutiner och det annorlunda har blivit en källa till inspiration. Av dem har vi lärt oss och fortsätter lära oss mycket. Vi konfronterar våra idéer och fördomar med deras varande. De kommunicerar hela tiden med oss men ibland är vi alltför begränsade av vår föreställning om hur åsnor är. För vad vet vi människodjur om dessa långörade hovdjur egentligen? Vad vet vi om deras drömmar och känsloliv? Vi möter deras tålamod, långsamhet, deras attityd att inte spilla energi utöver det som situationen kräver. Vi ser på världen med ny blick. Vi hör andra ljud. Vi förnimmer numera en del av åsnornas omvärld. Deras närvaro är fundamental och är grundvalet för vårt nomadliv. Det är tack vare Toni och AuroraAlba som vi vandrar med majestätisk stolthet.
När vi började gå för över två år sedan visste vi inte var vi skulle stanna, bo och leva. I Sverige eller Italien? Vi har familj och vänner i båda länderna. Idag berättar vi för barnen vi möter att vi har sovrummet i Sverige och köket i Italien och däremellan en lång korridor med grindar och dörrar som öppnas mot en äng att beta eller mot en lada full av hö. Vi kan dricka en juice hos Ove och Rut eller äta en smörgås hos Kurt och ta en promenad med Brigitte och Prisca.
Idag vet vi mer om Europas geografi, om avstånd och vi har lärt oss en del om böndernas vardag eftersom vi vandrat på landsbygden. Vi har knackat på en ny dörr varje dag och frågat om plats, hö och vatten till åsnorna. Vi har alltid funnit någon som tagit emot oss.
Vår tolvfotade karavan har för många varit drömmen realiserad om att råda över sin tid. Vi har lärt oss att inte planera långsiktigt eller bestämma möte med alltför kort varsel. För när vi försökt kontrollera, organisera och planlägga våra dagar längs vägarna så lyckades vi ändå inte respektera det planlagda. Som en konsekvens fick vandringen det tidsspann som krävdes för att förverkligas. Vi hade trots allt alltid upplevelsen av att vi var där vi skulle vara.
De långsamma stegen har berikat såväl oss som många av dem vi träffat och vi hoppas kunna fortsätta så.
Men innan vi ger oss iväg igen ska vi ta hand om foton och anteckningar, alla minnen från vandringen. Kanske skriver vi något, kanske gör vi en föreställning, en presentation. Fast vi har redan insett att det bästa sättet att dela våra erfarenheter är att vara på väg, att knacka på en dörr, stanna en natt eller två. Mötas utan förväntningar. Lyssna och berätta. Dela en stund på jorden.
Hur är det möjligt att göra en vandring som ni gjort? Är ni rika? Har ni inget arbete? Dessa är några återkommande frågor som vi får.
Vi har sammanställt kostnader och inkomst för återvandringen. Det senaste året längs vägen uppgick utgifterna för vår karavan till 5000 € och under samma tid har vi tagit emot 1900€ i spontana pengagåvor. Utöver det så har alla ni som bjudit in oss i era stall och hem varit våra ovärderliga välgörare. Vi har delat med oss av våra tankar och erfarenheter från vandringen. Vi har valt att leva enkelt och med låga utgifter. Vårt arbete är numera att ta hand om Toni och AuroraAlba på bästa möjliga vis. Att ge oss ut i en del av världen och inspirera till en annan rytm, till andra perspektiv. Vi har lämnat över 400 träd i spåren av våra steg. Det har varit vårt sätt att indirekt prata om tid och om miljön. De små plantorna har vi lämnat hos de personer där vi stannat över natten. På så vis har vi markerat vår väg och vi kallar den Via Asina, åsnevägen.
Vi säger tack och på återseende
Helena och Carlo
Toni och AuroraAlba
Fortsätt följ våra steg på instagram @unattimostoarrivando
