Ett ögonblick. Ett ögonblick bara...
Vi har vandrat i fyrtio dagar nu och tillryggalagt ungefär 400 km.
Vi har nu lämnat Italien och gått in i Schweiz.
Våra vandringsdagar är fyllda av intryck och upplevelser. Långsamheten gör att vi hinner se så mycket. Våra steg är mindre meditativa än vad vi föreställt oss. Uppmärksamheten är total. Mestadels följer blicken stigen, hur är underlaget för åsnornas hovar? Eller långt i fjärran för att uppfatta en fara innan våra långörade vänner hinner reagera.
Idag studerar vi kartor för att förstå hur vi ska ta oss förbi Lugano. Vi letar stigar som inte tar oss upp till bergens toppar men som tar oss förbi trafiken och stadskärnan. Vi tittar också mot himlen, kanske kommer det regn. Då väntar vi en dag till.

Nätverk

Den senaste tiden har en trädplanta planterats i mitt namn.
Platsen var San Pedretto och ett stort stall med ett fyrtital hästar och fantastiska människor, sägs det. Ridläraren på stallet bjöd in våra vandrare att övernatta i gästrum, lagade middag till dem och läste poesi och berättade om sitt liv med hästarna.
Samtidigt befann jag mig i Glommen på västkusten i Sverige och red på islandshäst och tänkte på stallet i San Pedretto.
En liten ekplanta bär nu mitt namn och en dag kanske jag kommer gå förbi stallet i San Pedretto och hälsa på människorna som då är där. Och kanske kommer de att berätta om två personer som en dag kom förbi med två åsnor, som var ute på en lång lång vandring på väg mot Sverige.