Att vara på väg

Jag har varit på resa i annat land och tänkt på vandrarna.
Trots att jag rest, besökt andra trakter,
vandrat ändlösa promenader i främmande urbant landskap,
har jag varit bofast.
Jag har återkommit varje dag till en punkt som tillfälligtvis hetat "hemma".
Jag vet att det är en skillnad.
Mot andra vandringar där gåendet aldrig tar slut
utan fortsätter oavbrutet.
Och där det omkringvarande utgjort skillnaden
medan gåendet varit det konstanta.
Själv har jag gått gata upp och ned i Berlin,
och varje steg har förändrat sikten
medan återvändandet "hemåt"
blivit en fast punkt att vila i.
Vandrarna vilar i sitt gående
och upplever skillnad i de tillfälliga stoppen
där också en social värld breder ut sig.
De säger att det på många vis är svårare att stannat till
än att vara på väg.

Ett ögonblick. Ett ögonblick bara...
Vi har vandrat i fyrtio dagar nu och tillryggalagt ungefär 400 km.
Vi har nu lämnat Italien och gått in i Schweiz.
Våra vandringsdagar är fyllda av intryck och upplevelser. Långsamheten gör att vi hinner se så mycket. Våra steg är mindre meditativa än vad vi föreställt oss. Uppmärksamheten är total. Mestadels följer blicken stigen, hur är underlaget för åsnornas hovar? Eller långt i fjärran för att uppfatta en fara innan våra långörade vänner hinner reagera.
Idag studerar vi kartor för att förstå hur vi ska ta oss förbi Lugano. Vi letar stigar som inte tar oss upp till bergens toppar men som tar oss förbi trafiken och stadskärnan. Vi tittar också mot himlen, kanske kommer det regn. Då väntar vi en dag till.

Nätverk

Den senaste tiden har en trädplanta planterats i mitt namn.
Platsen var San Pedretto och ett stort stall med ett fyrtital hästar och fantastiska människor, sägs det. Ridläraren på stallet bjöd in våra vandrare att övernatta i gästrum, lagade middag till dem och läste poesi och berättade om sitt liv med hästarna.
Samtidigt befann jag mig i Glommen på västkusten i Sverige och red på islandshäst och tänkte på stallet i San Pedretto.
En liten ekplanta bär nu mitt namn och en dag kanske jag kommer gå förbi stallet i San Pedretto och hälsa på människorna som då är där. Och kanske kommer de att berätta om två personer som en dag kom förbi med två åsnor, som var ute på en lång lång vandring på väg mot Sverige.

Vilan finns i vandrandet

Vandrarna meddelar sig regelbundet.

De har sovit i många rum ihop med potatis och traktorer.

Människor har öppnat sina hem och hjärtan

och tårar har redan fällts vid avsked.

De säger att de är som nakna och inte skrämmer någon

(förutom rådjuren).

De går i etapper.

Det finns stigar som är svåra att beträda,
eftersom stora mängder snö fallit i bergen.

De har lämnat en del saker på vägen,
hos människor de stannat hos.

En natt är de rädda för vargen,
som människor pratat om i trakten.

Åsnorna sover ute och ligger ned för vilan.
Det är starkt månsken.

Men Helena lämnar sin lilla radio på hela natten

och ingen varg kommer.

Det är folktomma landsvägar.

Avfolkade byar.

Kossor.

Gröna fält.

En dag duggregnar det
och de passerar ett hus där radion står på.

Och deras långsamma behagliga vandrande
tyngs av nyheter från Bryssel.

Jag får meddelandet om attentaten
till min vrå på Konstepidemin i Göteborg

från en avfolkad by i norra Italien.

De säger att vilan finns under vandrandet
när man finner rytmen.

Och jag tänker på det ständiga sökandet efter en rytm
att kunna vila i.

Minnen och landskap

Idag skiner solen på en blå himmel i Göteborg och jag undrar om de fyra vandrarna har tagit sig vidare och om blåsten har lagt sig.

Flera nätter har jag drömt om hästar. Jag rider och kommunicerar med olika hästar. I natt tog vi oss uppför branta backar, nästan som trappor, jag ridande på en liten brun springare, mellan häst och åsna. Igår natt red jag en vit häst, vi blev bästa vänner och besökte minnen från det förflutna tillsammans. Jag undrar om det finns minnen att besöka även i helt nya trakter, där en aldrig gått tidigare? Landskap är så starkt förknippat med minnen. Jag kommer att tänka på vandringar i min barndoms trakter som jag gjorde många år senare, på hästryggen, och hur minnen jag inte visste att jag hade fullkomligt sköljde över mig. Tack vare sten, träd, mossa, stigar, dofter, alla välbekanta skrymslen i en trakt. Min trakt. Barndomslandet. Jag undrar vad vandrarna minns när de nu befinner sig i det påkallande omedelbara nuet fullt av praktiska göromål och varande.

Brev från Comano

Molnkarta