Samtidigt i Göteborg

Under denna vandring kommer jag att vara i regelbunden dialog med vandrarna som varje dag går ett steg närmare mig, i Göteborg. Egentligen har vandringen redan börjat. Alla minutiösa förberedelser, de utprovade detaljerna, repetitionerna av handgrepp och alla dessa möten med människor som hjälper på vägen. Jag hör redan berättelser från Helena och Carlo om människor de råkat möta som plötsligt bidrar med hjälp: en praktisk lösning, en donation, en länge eftersökt pryl, gästfrihet eller goda råd. Det där som ofta uppstår när vi lämnar över oss åt situationen och ger utrymme för saker att uppstå. Jag funderar över hur lite jag lever i det numera i vardagen i Sverige och undrar om det är möjligt att alls vara verksam konstnärligt utan en viss mån av vandringslogik? Jag bestämmer mig för att också jag ska göra en form av vandring, och pröva mitt eget förhållningssätt i min vardag, under denna tid. Minimala vandringar i skuggan av Den Stora Vandringen.

Tältet och annat

Vi har rest tältet flera gånger de senaste dagarna och åsnorna har betat i den portabla hagen vi ska ha med oss på färden. Tältet från Bertoni är stor. Men vi har funderat fram och tillbaka och kommit fram till att vi behöver detta. Det lilla tremanna vi haft hittills funkar utmärkt på sommaren och för korta vandringar. Men i flera månader och med packsadlar som man inte vill ha ute i regnet så valde vi ett Spazio 4 framförallt med tanke på att man kan stå raklång. Vilket kommer att behövas när det t ex regnar och man vill byta. Efter lite träning tog det oss 23 minuter att resa, vilket är helt ok. Det är precis som att ha premiär på en föreställning. Vi gör repetitioner av olika delmoment. Men när vi väl börjar gå vet vi ju allt blir en improvisation på kända teman. Varje eftermiddag resa tält, varje morgon packa ihop. Sadla åsnor, sadla av åsnor. Sätta upp hagen och montera ned den. Få fart på Enki Stove och laga middag, värma vatten för en kopp te. Snöra på sig skorna från Lizard och ta nya steg på den dagens etapp.

Toni och Alba

Ibland händer det man hört. Att åsnan inte vill gå. Tvärstopp.
Det finns alltid ett skäl så man får ha tålamod och försöka få åsnan på andra tankar.

Toni hälsar på Lina

Mörka moln och starkt ljus

Idag passerade mörka tunga moln och när de stannade över våra huvuden blev det som natt. Bakom följde ett starkt solljus.

Regniga dagar

I går regnade det utan upphåll hela dagen. Toni och Alba var mer än nöjda med att stå under tak och äta hö.  Så istället för en promenad bar vi hem packsadlarna och hade verkstad i vårt lilla rum. Det är väldigt trångt där numera men det är lika bra att vi vänjer oss inför vandringen med åtta månader i tält. 

Toni i sin nya regnklänning från MyOne. På Auroralba satt det perfekt och med lite justeringar blir det toppen också för Toni. 

Vårt läger och förråd vid hagen

Dagar som denna är det en rätt sorglig syn. Vi glider runt i leran som vore det en isbana. Vilken tur att vi lade in stenplattor i åsnornas vindskydd! Gyttjan är ju inte det bästa för hovarna men under sitt tak stor de på torra land.

Enki Stove

Vi förbereder oss med Enki Stove, vårt campingkök. 

Vi närmar oss...

Nu är det bara fyra månader kvar till dess att vi börjar gå på riktigt. Dagarna i åsnehagen är ännu varma och sköna fast vi redan är i november. När det regnar blir det dock snabbt en lervälling och man får vada i stora pölar för att ta sig fram. Vilken tur att vi lade in markplattor och gjorde ett golv i åsnornas vindskjul. De är inte så förtjusta i att plaska runt i vattenpölarna. Nu börjar packsadlarna att bli klara, vi har justerat och förbättrat och nu får vi prova med packning igen och se om det blivit bättre. Vi insåg i somras att Tonis packsadel inte riktigt passade som den borde. Under en av våra vandringar fick vi sadla av honom och flytta över packningen till Alba som gick utan. Det blev hennes första längre sträcka med last. Och det gick så bra. Hon måste ha förstått stundens allvar då hon stod alldeles stilla i vägrenen allt medan vi sadla henne och spände fast väskor och tält.

De senaste veckorna har vi jobbat med lösträning en del i manegen. Toni har blivit så lyhörd och lugn. I början var han mycket förbryllad och galopperade runt med frågande blick. Nu kan man ha som en dialog med honom och han skrittar, travar och galopperar när man ber honom. Alba däremot har nu börjat parkera sig och blänger på en. Hon tar inte ett steg när man manar på. Däremot om man har henne i grimmskaft och springer bredvid så hänger hon glatt med. Vi kommer att fortsätta med varierad träning under vintern och inte bara gå promenader.